I media

I somras stod det att läsa att Riksbankens anseende har störtdykt. Inte särskilt förvånande i ljuset av hög inflation, raserad krona, och en ränta som plötsligt är ”dubbelt så hög än vad som nyss borde ha räckt”. Är sådant anseende viktigt? Kantar Public, som sammanställer dessa anseendeindex, skrev ”hur allmänheten tycker att de (landets myndigheter, reds. anm.) fungerar är en central del av en fungerade demokrati”. Och de flesta skulle nog hålla med.

Diskussionen om den svenska kronans värde har varit intensiv under en tid. Experternas förklaringar till varför det har blivit som det blivit är rent av fler än experterna själva, vilket inte säger litet. Kanske är denna inflation i antalet experter rent av ett skäl till varför kronan är så svag? Den svajande kronan är hursomhelst en av de gåvor som den tidigare riksbankschefen lämnat till sin efterträdare och till det svenska folket, och detta under en atmosfär av glädje och festligheter.

På rövarkungens ö, “hade man en slags fabrik, som ville allas väl, man tillverkade penningar ur människornas själ”, sjöng Nationalteatern redan år 1980. Och kanske hade de inte fel?

När bostadspriserna rusat har svenskarna känt sig rikare - men kanske har vi egentligen blivit fattigare? Och är pengarna egentligen “en databas”, som Elon Musk har sagt?

Landets återstående folkpartister vädrar äntligen morgonluft efter katastrofvalet 2022. Kronan har nämligen nått nya rekordsvaga nivåer mot euron. Nu vill man att landet snarast ska anslutas till valutaunionen. Man ska ”aldrig låta en kris gå till spillo”, som alla hegelianer begriper.

En alltför hög statsskuld kan i teorin leda till att inflationens slussportar öppnas på vid gavel. Utgör massanställningen av skattmasar och diverse mjuka kapitalkontroller tecken på att vi närmar oss en statsfinansiella händelsehorisont? Det frågar sig Martin Enlund i en ny krönika.

En fråga som har varit på tapeten i år är den svenska ekonomins höga räntekänslighet. Ledarsidan i en tidning menade nyligen att det är dags att sluta straffa kunder som binder bolånet. Författaren till texten noterade att ”en rad ekonomer gett uttryck för att det är en sårbarhet att så liten andel av de svenska bolånen är bundna”, vilket förstås stämmer. Att ”…det dominerande budskapet i många år varit att det bästa över tid är att ha rörlig ränta”, stämmer också – och det är kanske egentligen inte särskilt märkligt, givet räntetrenden i landet sedan 1990-talets början.

Det har skrivits en del om ”nudgeteori” de senaste åren. Beteendeekonomer och beteendevetare, grupper som anser sig veta det mesta bättre än dig och mig, vill göra oss sundare genom små knuffar och petningar. Och det låter ju bra – vi vill alla göra bättre val här i livet.

I Kungsträdgården i Stockholm hände det härom året någonting mycket besynnerligt. Det var en måndag, och i ett av de stora bankkontoren höll man just på att förbereda sig för dagen. Det knackade plötsligt på dörren, en mycket svag liten knackning. “Stig in”, sa bankchefen. Men ingen steg in. Istället knackade det en gång till. “Gå och se efter vem det är”, röt nu bankchefen till den anställde som råkade stå närmast dörren. Den anställde öppnade. Utanför stod det en liten man. Inte större än en docka. Men in klev han i bankkontoret och sade: “jag undrar om jag skulle kunna få ett banklån?”.